FÖRSTA SIDAN

 DE DÖDSDÖMDA

  DÖDSDOMEN

  ANTHONY GRAVES - Senaste Nytt!

  FOTOGALLERI

  VILKA ÄR VI

  MEDLEMSKAP

  SKRIV ETT BREV

  VANLIGA FRÅGOR  
      OCH SVAR

  LÄNKAR

KONTAKTA OSS

December 2007

Anthony hörde av sig med brev och hälsningar strax före jul. Han har just blivit farfar för fjärde gången: hans yngste son Alex och hans sambo Jessica har nyligen fått en  flicka. 

Att det dröjt sedan han hörde av sig har en förklaring: ”Jag har varit upptagen med att hjälpa en ung flicka (18 år) som blivit anklagad för mord. Hon befann sig i en relation där hon blev mycket misshandlad sedan hon var femton år gammal, mannen utsatte henne för fysiskt och sexuellt våld och gav henne droger. Hennes unga sinne tappade all kontroll och nu hotas hon av 60 års fängelse. Hon har ingen som kan hjälpa henne och hon har aldrig förut haft något med rättvisan att göra. En mycket sorglig historia. Jag, Dorothy-Ann och Nicole har försökt hitta en kompetent advokat för hennes försvar, eftersom den som domstolen utsett inte gör någonting för henne. Hon har en helvetes livshistoria. Hennes mor har missbrukat droger hela sitt liv. Hon känner inte sin far. Det är en situation som verkligen har berört mig. Förhoppningsvis kommer det hela att få sin lösning,  så hon inte behöver bli ännu en siffra i statistiken.”

Nå men Anthony själv? Ännu inga nyheter när eller om hans rättegång kommer att bli av. Nästa sak som kommer att inträffa är att vi får reda på när kriminaltekniska laboratoriet kan förväntas lämna resultatet av tester av de föremål som återfanns under 2007.     

Det enda vi man kan någorlunda säkert anta är att 2008 kommer att vara det år då hans fall avgörs på något sätt. Inte ens i Texas kan man hålla någon häktad hur länge som helst.  

Självklart är det en besvikelse att det går så långsamt fram. För min egen del har jag försökt göra det bästa av situationen genom att knyta flera band med Anthonys hela familj under mitt besök i Texas i våras.

Sedan har jag också försökt läsa in och skaffa mig ytterligare kunskaper om hela den bakgrund – den ojämlikhet inför lagen, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden – som är vardag för de flesta svarta i USA, ännu hundrafemtio år efter inbördeskrigets slut och fyrtio-femtio år efter medborgarrättskampen på femtio- och sextiotalen.

Anthonys fall blir mycket mera begripligt mot den bakgrunden, och den behövs för det bokprojekt vi har tillsammans. I höstas gjorde jag en resa i Martin Luther Kings spår genom andra delar av Södern än Texas, och har skrivit en längre artikel som också fokuserar på dessa frågor. Den ska publiceras någon gång efter årsskiftet, och så fort den finns ute på nätet ska jag ge en länk dit.

Min nästa USA-resa blir förhoppningsvis för att följa Anthonys rättegång.

Oktober 2007

Sedan jag skrev senast har jag bland mycket annat varit på en tre veckors resa i USA. Inte till Texas den här gången, men hela resan hade ändå mycket att göra med projektet att göra en bok tillsammans med Anthony.

Jag ville ta reda på mera om de svartas situation i dag, inte bara vad gäller frågor om straff och domstolar, men också vad gäller ekonomi, utbildning,  bostäder. Utgångspunkten var att resa ”i spåren av Martin Luther King” och ställa frågan: hur mycket har förändrats eller inte förändrats sedan femtio- och sextiotalen? Resan tog mig bland annat till Atlanta, Montgomery, Birmingham (Alabama), Memphis… inalles var jag i tio delstater, inräknat huvudstaden Washington, DC.

[---]

Resan hade också en del att göra med Anthony mera direkt, eftersom jag under tiden i Atlanta bodde hos hans vän Dorothy-Ann Finch och hennes son Will, som bor i ett villaområde i stans södra del. Någon dag efter att jag rest visade tevekanalen A & E en dokumentär som hette ”Innocence Files” där Anthonys fall var huvudinslaget – tyvärr hade motellet där jag då bodde inte den kanalen, men Dorothy-Ann fick löfte om att de skulle göra en dvd med programmet och skicka till mig (den har dock ännu inte uppenbarat sig).

Annars finns inget att rapportera om och när Anthonys nya rättegång ska äga rum, så vi kan säkerligen räkna med att den inte kommer att bli av under detta år. (En av mina brevvänner på death row i Texas tippade att man kommer att dra ut på förberedelserna bara för att sedan släppa Anthony ur häktet, det vill säga visa sin makt men sedan inte ta allt besvär och alla kostnader som en ny rättegång skulle medföra – men vi vågar inte hoppas på något sådant ännu.)

Anthony kan köpa telefonkort i häktet och ringa ut från en telefonautomat; han får bara köpa ett kort per vecka och tala max en kvart per gång. Men ändå betydde det att han kunde ringa mig i genomsnitt varannan dag – jag hade ett amerikanskt abonnemang på min mobiltelefon – och tala. Vi talade mycket lite om själva rättsprocessen, därför att alla samtal bandas och avlyssnas,  utan mera om människor, musik och andra erfarenheter. Han var vid gott mod, hade bra koll på vad som händer i världen, helst ville både han och jag tala om allt han  kan göra när han en gång blir fri…

Förutom samtalen med Anthony, var nog det intressantaste samtalet under hela min resa det med Bryan Stevenson. Han är jurist och har grundat något som heter Equal Justice Initiative, ett juridiskt centrum i Montgomery, huvudstaden i Alabama. EJI arbetar dels för att ge rättshjälp åt fattiga människor i Alabama (den amerikanska delstat som har flest dödsdömda i förhållande till sin folkmängd, och där de dödsdömda inte ens har laglig rätt till kompetenta advokater för sina överklaganden) men tar också upp fall från andra delar av USA, där minderåriga dömts till livstids fängelse – i USA sitter finns minst 70 livstidsdömda som begick sina brott när de var under femton år.

Jag frågade Bryan – som förresten fick Olof Palme-priset år 2000 för sitt arbete – hur han orkar?

- Man måste tro på det som ännu inte finns. Som Martin Luther King gjorde. Som Jesus gjorde.

Läs mera om Equal Justice Initiative på www.eji.org. Och låt oss tro på  Anthonys frihet, fast den ännu låter vänta på sig.

Augusti 2007

Möjligtvis är förändringar till det bättre på väg också i Texas behandling av de dödsdömda. Ett tecken var naturligtvis att Anthony ska få en ny rättegång. Ett annat tecken var gårdagens benådning av Kenneth Foster, som man stod i begrepp att avrätta trots att han överhuvudtaget inte varit på mordplatsen utan befunnit sig i en flyktbil – och han var 19 år vid tillfället. Texas guvernör Rick Perry rekommenderades av en nästan enig benådningsnämnd (6-1) att omvandla dödsdomen till livstid, vilket också skedde.

Ett annat tecken få att vindarna växlar är naturligtvis att justitieministern Alberto Gonzales till slut kastat in handduken. Under George W. Bushs tid som guvernör i Texas ”beredde” Gonzales bland annat frågor som hade med dödsdömda att göra, vilket betydde att han ögnade igenom fallen och sedan rekommenderade avrättning i alla tänkbara fall. För det befordrades denne springpojke så småningom till landets högsta juridiska ämbete, tills den ena skandalen efter den andra till slut tvingade också honom, en av de sista av presidentens gamla hejaklack från Texas, att avgå.

Sommaren har betytt en tveksam motgång och en klar framgång för Anthony. I juli beslöt domaren i målet att, mot försvarsadvokaternas begäran, tillåta att Robert Carters vittnesmål får tas med i den kommande nya rättegången, trots att Carter ju är avrättad och således inte kan korsförhöras, och att han flerfaldiga gånger innan avrättningen tog tillbaka sitt avgörande vittnesmål mot Anthony. Jag kallar motgången ”tveksam” av följande skäl, som också anförts  av försvaret: domarens beslut betyder samtidigt en chans för försvaret att visa på den totala otillförlitligheten i Carters vittnesmål, eftersom han ändrade sig hela tiden. Beslutet innebär också en chans att ta upp åklagaren Sebestas manipulationer vad gällde vittnesmålet i den ursprungliga rättegången.
 

Den klara framgången är att samma domare i slutet av juli beslutade att tillmötesgå försvarets krav på att den kommande rättegången inte ska äga rum i Burleson County, alltså där brottet begicks och där Anthony nu sitter häktad. Det är tveksamt om Anthony skulle kunnat få en rättvis rättegång här, där han framställts som kallblodig barnamördare utan bevis i ett dussintal år. Förutsättningen för att domaren skulle kunna fatta ett sådant beslut var att minst två invånare i countyt krävde detta; när jag var i Texas i april var försvaret osäkra på om man skulle få ihop några alls som vågade detta! Nu fick man sex personer som ställde sig bakom kravet. Nu återstår ”bara” att finna ett annat county som kan åta sig rättegången och finna en tid när den kan äga rum. Det skulle överraska om det blir under 2007.

Dec.  2006 / Jan. 2007

Vad som hänt kring årsskiftet har besannat vad vi skrev i oktober. Frågan om Anthony ska bli fri mot borgen, och i så fall storleken av borgenssumman, har fortsatt vara föremål för en dragkamp mellan de olika nivåerna i rättsapparaten. Den federala domstolen har satt borgenssumman till 50 000 dollar, men vid en förhandling den 4 januari 2007 beslöt domaren i målet, Reva Towslee-Corbett att borgenssumman istället ska vara en miljon dollar!
     Hela rättsmaskineriet i Anthonys hemcounty, där alltså villkoren för hans nya rättegång avgörs, är starkt påverkat av omständigheterna kring den förra rättegången. Domaren Towslee-Corbetts far var domare i den rättegång som dömde Anthony till döden.  Sebesta, åklagaren i den förra rättegången, alltså han som undanhöll bevisen, har visserligen gått i pension, men en av hans medarbetare skulle handha den nya rättegången, men hoppade med resten av åklagarteamet av i december 2006!
     Nu har domaren Towlee-Corbett utsett en ny åklagare, Patrick Batchelor från ett annat county (Navarro). (Batchelor fick Cameron Todd Willingham dömd till döden för en mordbrand 1991, ett rättsfall som också drog till sig uppmärksamhet sedan reportage i Chicago Tribune visat att bevismaterialet var högst bristfälligt, men Texasguvernören Rick Perry godkände ändå att Willingham avrättades år 2004.) Så vi kan vänta oss att kampen för rättvisa åt Anthony också i framtiden kommer att ta tid och kraft.    

Vad som hänt kring årsskiftet har besannat vad vi skrev i oktober. Frågan om Anthony ska bli fri mot borgen, och i så fall storleken av borgenssumman, har fortsatt vara föremål för en dragkamp mellan de olika nivåerna i rättsapparaten. Den federala domstolen har satt borgenssumman till 50 000 dollar, men vid en förhandling den 4 januari 2007 beslöt domaren i målet, Reva Towslee-Corbett att borgenssumman istället ska vara en miljon dollar!
     Hela rättsmaskineriet i Anthonys hemcounty, där alltså villkoren för hans nya rättegång avgörs, är starkt påverkat av omständigheterna kring den förra rättegången. Domaren Towslee-Corbetts far var domare i den rättegång som dömde Anthony till döden.  Sebesta, åklagaren i den förra rättegången, alltså han som undanhöll bevisen, har visserligen gått i pension, men en av hans medarbetare skulle handha den nya rättegången, men hoppade med resten av åklagarteamet av i december 2006!
     Nu har domaren Towlee-Corbett utsett en ny åklagare, Patrick Batchelor från ett annat county (Navarro). (Batchelor fick Cameron Todd Willingham dömd till döden för en mordbrand 1991, ett rättsfall som också drog till sig uppmärksamhet sedan reportage i Chicago Tribune visat att bevismaterialet var högst bristfälligt, men Texasguvernören Rick Perry godkände ändå att Willingham avrättades år 2004.) Så vi kan vänta oss att kampen för rättvisa åt Anthony också i framtiden kommer att ta tid och kraft.    

Hösten 2006: Besök hos Anthony

Oktober 2006 hälsade David och Lars Åke Augustsson från Anthony Graves Vänner på honom i häktet. Här är deras reseberättelse:

”Det är bara besökstid på onsdagar och söndagar, och endast i tjugo minuter. Det var säkert ett dussin människor där och väntade på besök, här fanns alls inte samma rigorösa säkerhetskontroller som på Polunsky, men nog märktes att Anthony är en speciell fånge också här. Vi fick lämna ifrån oss våra pass och kollades noga att vi stod på hans besökslista, och blev upplysta om att vi fick räkna med att vänta i femtio minuter innan det skulle bli tid för vårt besök.
     När vi hade suttit där ett tag och väntat kom en stor kille i söndagskläder och en kvinna i fyrtioårsåldern och satte sig bredvid oss. Plötsligt säger killen: ”Är det inte mr Lars?” Då kände vi äntligen igen honom. Arthur, Anthonys store lillebror! Det var slipsen och finkläderna som hade förvillat oss. Nej, han skulle inte hit och hälsa på Anthony – men Dorothy Ann Finch skulle. Och nu fick vi första gången möta hon som Anthony skrivit så mycket om (och som har haft hand om stödgruppen i Storbritannien).
     Medan Arthur väntade utanför fick vi tre – Dorothy Ann och vi två svenskar – dela upp tjugo minuters besökstid mellan oss så gott det gick. Häktet var maximalt otrivsamt. Vi fick vänta i ett rum med vitmålade betongväggar och flera tjocka glasrutor och telefoner – uppenbarligen användes det för att låta flera häktade ta emot flera besökare på en gång, eftersom fångutrymmet på andra sidan glasrutorna också var stort som en halv skolsal.
     Men Anthony är ingen vanlig fånge, så vi fick hela utrymmet för oss själva. En märklig upplevelse att se honom utanför de trånga besökscellerna på death row, han kunde röra sig på ett större utrymme, och han hade en tvärrandig fångdräkt istället för den vita vi tidigare sett honom i. Han vinkade glatt förvånad (?), log så att guldplomben i hans framtänder lyste, över att se oss alla tre, och sedan vi fick försöka trycka in så mycket skämt, informationer, vänskapsbetygelser som det gick på dessa tjugo minuter.
     Det viktigaste är att Anthony är hoppfull och vid gott mod, även om han hela tiden måste vara på sin vakt. Han är belagd med yppandeförbud, får alltså inte diskutera rättegången, och han påpekade att det var just i detta häkte, som då var nybyggt, som han satt sista tiden innan death row. Hela rättsapparaten i Burleson / Washington county är full av folk som var med om att skicka honom till dödscellen, och han litar inte på dem. I vissa avseenden är det bättre – han kan få se på teve – men i vissa avseenden sämre:
     ’Hälsa vännerna i Sverige att de inte får skicka mig några bilder, inte ens vykort, sådant beslagtar man. Bara rena brev är tillåtna. Men hälsa dem att jag har så mycket att göra inför rättegången att jag förmodligen inte hinner svara.’ Men skriv gärna till honom!

Anthony Graves, Burleson County Jail, 1334 State Highway 21 East
Caldwell, Texas 77836
USA 

Sedan var våra tjugo minuter slut. Först efteråt kom tårarna i ögonen, medan vi kramade Dorothy Ann och Arthur till avsked ute på parkeringsplatsen och lovade att komma och hälsa på nästa gång, i Atlanta, i friheten.

När kommer detta att bli? Det försiggår, kan man säga, en juridisk dragkamp kring 1) om Anthony ska få bli fri mot borgen 2)vilken domstol, den federala eller någon inom delstaten Texas, som ska avgöra detta och 3) isåfall vilken borgenssumman ska vara.

För detta är lika mycket en politisk dragkamp. Staten Texas, och det county, Washington-Burleson, som en gång dömde Anthony till döden, har förlorat i kretsdomstolen, som ju har beslutat att Anthony ska få en ny rättegång, och de har också förlorat när de överklagade kretsdomstolens beslut till Högsta Domstolen. Att de nu ändå med alla till buds stående medel försöker försinka processen, bland annat genom att hävda att det är inom Texas och inom countyt ska avgöras både om Anthony ska bli fri modet t borgen och storleken på borgenssumman (som då kan sättas till exempelvis en miljon dollar, sådant har hänt), är ett uttryck för en politisk vilja att stå på sig, inte erkänna att något misstag begåtts.”

Våren 2006: Framgång för Anthony!

Oktober 2005

Augusti 2005

Från medlemsbrevet 28 augusti 2005

Mars 2004

(Nyligen kom detta brev från Anthony till hans vänner i Sverige och i andra länder. Han talar där bland annat om en kommande förhandling i kretsdomstolen – denna motsvarar ungefär hovrätten i svensk rättsordning. Den femte kretsdomstolen, med säte i New Orleans, avhandlar mål från delstaterna Louisiana, Mississippi och Texas.

Övers. Lars Åke Augustsson)

Kära vänner,

tack till er alla för att ni alltid skriver och frågar hur det går för mig i min kamp. Det betyder sannerligen massor för mig att mina vänner visar mig denna värme och omtanke.

Jag klarar det ganska bra. Jag anstränger mig för att se positivt både på min egen situation och på möjligheten att dödsstraffet kommer att avskaffas. Men som ni alla förstår skiner inte solen alltid här, och jag måste leva med många mulna dagar. Som jag brukar säga händer det massor häromkring och samtidigt står allting stilla, och jag befinner mig för det mesta mittemellan.

Till exempel: häromveckan hittade vakterna en av mina vänner död i hans cell. Han hade på sig hörlurarna till sin radio och duschtofflorna på fötterna. Som jag hörde det såg det ut som om han klivit ur sängen och fallit omkull mitt på golvet och dött. Genast började rykten att gå om att han hade tagit sitt liv, men detta dementerades för döden verkade inte vara avsiktlig. Det var i alla fall en tröst att det inte var självmord, för jag ville inte tro att KB tagit sitt liv.

Kalvin McGee var hans namn. Han var omkring 27 år. Vi kallade honom alltså KB och det fanns alltid ett leende i hans stora bruna runda ansikte. Jag känner faktiskt inte riktigt till dödsorsaken men för flera månader sedan klagade han över smärtor i bröstet. Han kom till sjukvårdsenheten, och när han kom tillbaka sade han de sagt det förmodligen bara var gaser i magen och sedan skickat honom tillbaka. Ja, det är bara en av de många hemska händelser inom murarna som man måste leva med. Mardrömmen fortsätter… Min advokat har skickat mig ett brev och en kopia av det överklagande vi skickar till Högsta Domstolen om mitt fall. I sitt följebrev berättar han att det kommer att bli en förhandling där våra bevis framläggs (evidentiary hearing ) den 29 april. Denna förhandling har samband med de två punkter där jag fick ett instämmande från  kretsdomstolen (5th Circuit Court of Appeals) för några månader sedan. Förhoppningsvis kommer domstolen att inse att jag bör få en ny rättegång.

Det hoppas jag verkligen, därför att den här situationen har dragit långt över tiden. Det känns som denna orättvisa tar allt mera på mina krafter. Jag märker att det inte längre går lika lätt att sova om nätterna. Så många tankar far genom huvudet… på mina närmaste, på friheten, på ensamheten, på hopplösheten,  tankar på det dagliga prövningarna i detta helvete jag lever i. Så många nattliga tankar som jag inte tycks kunna stänga ute från min själ, och jag ligger och vrider mig i sängen hela natten...men ibland känns det bättre, för ofta när jag tänker på hur mitt liv utanför dessa galler så kan jag fantisera till gryningen kommer. Men förtvivlan som kommer smygande nattetid är mycket svår att handskas med.  Jag vill så gärna sova att tårarna ofta börjar rinna nerför kinderna ...men i morgon är det alltid en ny dag som börjar vare sig jag är redo för den eller ej.  Så därför möter jag den alltid med ett leende i ansiktet och hopp om rättvisa i mitt hjärta... Livet går vidare...

Bästa hälsningar,

Anthony

Oktober 2003

Besök hos Anthony,

Detta var Davids fjärde och mitt femte besök på Death Row. Förutom Anthony skulle vi hälsa på våra två andra brevvänner, Michael Norris och T-Rock Trottie, vilket medförde att vi fick dela upp våra fyra plus fyra timmars Special Visit med var och en, med Anthonys sist. 

Redan andra dagen i Texas träffade vi dock Bonnie Caraway, som leder stödgruppen för Anthony i Texas. Denna fantastiska kvinna, pensionerad hårfrisörska, körde upp till Livingston (där Polunskyfängelset ligger) från sin hemstad Hardin. Vi talade om läget för Anthony och jag kunde överlämna 100 dollar, frukten av de första bidragen från oss i Anthony Graves Vänner i Sverige. 

Demonstration i Austin

Lördagen 18 oktober var vi i Austin, huvudstaden i Texas. March To Stop Executions skulle äga rum för fjärde året i rad. Den anordnades av Texas Moratorium Network, en bred koalition av olika anti-dödsstraffsorganisationer, människorättsorganisationer som Campaign to End the Death Penalty, Texas Coalition to Abolish the Death Penalty, Murder Victims’ Families for Reconciliation, American Civil Liberties Union (ACLU), Amnesty International plus många lokala organisationer och religiösa nätverk. 

Mötesplatsen för demonstrationen var Republic Park i downtown Austin. Där såg man alla slags demonstranter, från unga studenter på vänsterkanten till anhöriga till en del av fångarna på death row. En var Ms Delia Perez-Meyer, som höll ett tal om sin bror, som hon menar är oskyldig. Ett annat viktigt tal hölls av Sister Elizabeth Riebschlaeger, om de olika kyrkor och församlingar som enat sig mot dödsstraffet. 

I Austin en het lördag ser man inte mycket folk utomhus. Sanningen att säga var det ganska få som såg de cirka 200 (enligt min bedömning) i demonstrationståget när det vandrade upp till State Capitol, förbi guvernör Rick Perrys residens och till slutmålet Högsta Domstolens byggnad, medan man ropade slagord som:

GOVERNOR PERRY, YOU CAN HIDE, BUT WE HAVE JUSTICE ON OUR SIDE; DEATH ROW – HELL NO; WHAT DO WE WANT? ABOLITION! WHEN DO WE WANT IT? NOW! 

Men andan var god, och på det avslutande mötet framför domstolsbyggnaden fanns också många talare. Clarence Brandley, en oskyldig man som satt tio år på Texas Death Row innan han rentvåddes och frigavs, var speciellt inbjuden att tala. Vidare Sandra Reed, mor till en dödsdömd, Anita Babineaux, från en stödgrupp för en annan dödsdömd, Nanon Williams, som man också hävdar är oskyldig. För oss som arbetar för Anthony Graves är det viktigt att minnas att i Texas finns flera andra stödgrupper för fångar som sägs vara oskyldiga – det finns alltså en konkurrens om medias uppmärksamhet.

Demonstranter kom från städer runtom i Texas - El Paso, Spring, Conroe, Beaumont, San Antonio, Dallas, Fort Worth, Seguin, San Marcos, McAllen, Waco, Lubbock, Azle, Arlington, Bastrop, Austin och så vidare. Där var också demonstranter från Frankrike, Tyskland, Belgien, Holland – förutom oss två svenskar. 

Besök hos Anthony

Veckan efter demonstrationen, efter några dagars turistande längs Rio Grande och i Corpus Christi, reste vi först till Anthonys hemstad Brenham för ett kort besök hos Doris, Anthonys mor (hon var på väg till jobbet). 

Nästa dag, 23 oktober, var de fyra första timmarnas besök hos Anthony. Han var i ganska bra form, men hungrig, eftersom hela Death Row var på lock-down medan man flyttade omkring fångar till nya celler och kollade deras tillhörigheter (lock-down innebär bland annat att man inte kommer ut ur cellen ens enda timmen per dygn – förutom de lyckliga som får besök från Europa, vanliga besök tillåts inte – dessutom får man inte handla någon extramat från commissary). Alla fångar i Texas är hungrigare än förut, man har skurit ner på matransonerna för att spara pengar. Den viktigaste positiva nyheten är att en grupp studenter tillsammans med juridikprofessorn David R. Dow på University of Houston har börjat arbeta med Anthonys fall. Detta kan bli av stor betydelse för att undersöka bevisen som anfördes (och de som inte kom fram) i Anthonys rättegång 1994. Roy Greenwood, Anthonys vanlige advokat, arbetar vidare med överklagandeprocessen. 

Men naturligtvis blev det en massa annat vi också diskuterade med Anthony, från musik till politik till sport. Anthony var duktig bland annat i amerikansk fotboll, och är fortfarande passionerat intresserad av sport.

Tack från Anthony

Och han ville framföra sitt tack till alla er som hörsammade uppmaningen i förra nyhetsbrevet och skrev till honom! Han ska försöka svara er alla, men det kommer att ta en del tid. 

Mitt allmänna intryck av Texas (och jag tror det gäller för USA i stort) var en betydligt mindre stöddig stämning än när jag var där för ett år sedan. Då talade man tämligen öppet om det kommande kriget mot Irak – nu börjar man inse ett och annat och förhoppningsvis grips allt flera av en sund misstro mot de styrande också när det gäller inrikespolitiska frågor – dödsstraffet bland annat.