FÖRSTA SIDAN

 DE DÖDSDÖMDA

  DÖDSDOMEN

  ANTHONY GRAVES - Senaste Nytt!

  VILKA ÄR VI

  MEDLEMSKAP

  SKRIV ETT BREV

  VANLIGA FRÅGOR  
      OCH SVAR

  LÄNKAR

KONTAKTA OSS

Över 3700 människor är dömda till döden i USA och över 880 har avrättats sedan 1977 (då man återupptog avrättningarna efter ett tioårigt uppehåll).

38 av USA:s 50 delstater har dödsstraff. De som genomför flest avrättningar är staterna i söder – de gamla slaveristaterna. En oproportionerligt stor del av de dödsdömda är svarta (USA har 12 % svarta invånare, men över 40 % av de dödsdömda är svarta) och nästan alla dödsdömda är fattiga (95 % av de dödsdömda har inte haft råd att betala en egen advokat utan fått hålla till godo med de oftast billiga, oftast okvalificerade offentliga försvarare de blir tilldelade av domstolen). 

Den värsta dödsstraffstaten är Texas, USA:s näst folkrikaste delstat. Där sitter för närvarande drygt 300 män i fängelset Polunsky Unit utanför den lilla staden Livingston i östra Texas.

Anthony Charles Graves, född 1965, trebarnsfar från staden Brenham. Han är svart, fattig, även om han kommer från ordnade familjeförhållanden. Han dömdes 1994 till döden, såsom delaktig i ett fruktansvärt mord på sex personer i staden Somerville år 1992. 

Det avgörande vittnet mot Anthony var en man vid namn Robert Carter, gift med Anthonys kusin Cookie. Carter hade redan erkänt att han varit med om mordet och hade dömts till döden. 

Anthonys dåvarande flickvän, Yolanda, var ursprungligen beredd att vittna om att Anthony varit tillsammans med henne under hela mordkvällen. Men åklagaren i målet, ökänd för sina knep, skrämde i väg henne genom att hota med att också åtala henne som medansvarig för mordet. Anthonys advokater var för orutinerade för att protestera mot detta, och Yolanda gav sig av från rättssalen. 

Så det var enbart på Carters vittnesmål som Anthony, som inte hade något våldsamt i sitt förflutet, dömdes till döden. Senare visade det sig att Carter så sent som dagen innan rättegången inte velat vittna mot Anthony. 

Och ännu senare ville Carter helt ta tillbaka sitt vittnesmål. Han intervjuades av press och av teve och sade att han ljugit, att han angett Anthony bara för åklagaren annars hotade att åtala hans (Carters) fru Cookie som delaktig. 

Robert Carter avrättades 31 maj år 2000. Hans sista ord står att läsa på fängelsemyndighetens hemsida: 

”It was me and me alone. Anthony Graves had nothing to do with it. I lied on him in court. My wife had nothing to do with it. Anthony Graves don't even know anything about it.

»http://www.tdcj.state.tx.us/stat/carterrobertlast.htm

”Det var bara jag. Anthony Graves hade ingenting med det att göra. Jag ljög om honom i domstolen. Min fru hade ingenting med det att göra. Anthony Graves vet överhuvudtaget ingenting om det.” 

Sedan 1973 har över 110 människor tagits bort från dödscellerna därför att de varit felaktigt dömda. Felprocenten är alltså hög, fastän det inte finns något sätt att rätta till ett genomfört dödsstraff.

... och deras fångvaktare.

Före detta fångvaktare:

Att ge Texas Death Row ett mänskligt ansikte
av Lorie J. Hopper

Nedan följer några utdrag ur en text som stod på hemsidan för Lamp Of Hope Project. (www.lampofhope.org) Lamp Of Hope är en Texasbaserad organisation som knyter kontakter mellan dödsdömda och den fria världen, och är en god källa till nyheter och enskilda människoöden.

Anthony Graves rekommenderar sina vänner att läsa vad Lorie J. Hopper har att berätta. Lorie presenterar sig själv som en kortväxt kvinna i trettiofemårsåldern, mor till två barn och med en Bachelorexamen (motsvarar svensk filosofie kandidat). Hon har arbetat såväl i häkten som centralt i fängelsemyndigheten i Texas – och på Death Row under två år, för tio år sedan, Det mord på rastgården som Lorie berättar om skulle inte kunnat inträffa i dag, i det nuvarande fängelset Polunsky, därför att nu kommer fångarna bara ut en och en på rastgården under en timma per vecka. Å andra sidan var Ellis trots alla sina brister ett betydligt mänskligare ställe, de dödsdömda rörde sig utanför cellerna mycket mera än nu.

Lories viktigaste budskap är att ”det var inte kusligt och hemskt att arbeta bland de dödsdömda. Tro det eller ej, jag såg aldrig någon som hade horn i pannan.” 

Översättning och redigering: Lars Åke Augustsson

”Han var mycket stor. Han hade mörka ögon som såg rakt igenom dig och sände kalla kårar längs din ryggrad. Myndigheterna hade bestämt att han var så farlig att han behövde vaktas av minst två "säkerhets-team" varje gång han våld togs ut ur sin cell. Han var så fundamentalt ond att han när han redan satt fängslad på Texas Death Row, gick han till våldsamt angrepp mot en medfånge ute på rastgården och mördade denne. Detta hände under mitt skift, och jag arbetade regelbundet på rastgården, men jag tackar Gud att jag var ledig den dagen. Jag kan ärligt talat inte säga hur det skulle påverkat mig om jag hade bevittnat vad som hände. De målande beskrivningar jag fick av andra vakter och fångar av händelsen var fruktansvärda; precis som varje annan beskrivning av ett avskyvärt brott. Själva brutaliteten, likgiltigheten och bristen på medkänsla med en annan människa är skräckinjagande.

Det är dock inte min avsikt eller önskan att sätta mig till doms över denne man för vad som hände den dagen på rastgården. Mitt ärende är heller inte att analysera det brott som gjorde att han överhuvudtaget hamnade bland de dödsdömda. Jag ska inte uppge hans namn, detta av respekt för hans familj och för hans minne. De som jag vänder mig till känner hans namn. Jag betvivlar att jag någonsin kommer att kunna förstå vad som får en människa att ta någon annans liv, och låt mig på samma gång upprepa detta klargörande: det är inte min mening att ursäkta eller föra några resonemang kring själva mordet. Det mysteriet lämnar jag till de som vet mera än jag gör.  
Om man har hamnat på Death Row, då har man av en domstol (felaktigt eller riktigt) fällts för mord av första graden och dömts till döden. Nu när detta uppenbara faktum är klarlagt, låt mig försäkra er att mina tankar och känslor gäller ALLA människor som dömts till döden. Min omsorg och medkänsla gäller de skyldiga lika mycket som de felaktigt dömda.

De flesta ser på de dödsdömda som monster. Det är inte så konstigt efter att ha tagit del av alla de detaljerade brottsskildringar som man finner i media eller att ha åhört fasansfulla vittnesmål i domstolen. Jag har dock sett andra sidor av många människor som har avrättats eller ännu väntar på sin avrättning.

Om jag inte arbetat som fångvaktare på Texas Death Row, skulle jag inte kunnat berätta att samma fånge som kunde döda en medfånge också var en högst intelligent människa. Han hade mycket humor och ibland var han som ett stort barn. Ledan vid att vistas i den lilla cellen fick honom ofta att provocera vaktpersonalen att med våld ta honom ut ur cellen. Om hans liv hade tagit andra vägar, skulle han kunnat vara en framstående psykolog eller kriminolog, eftersom han tyckte om att observera och experimentera med människors beteenden.

När jag arbetade på isoleringsavdelningen, flera dagar efter mordet, såg jag inte ansiktet på den onde, sadistiske mördare som skulle överensstämt med den hemska sanningen om vad som hänt. Jag såg bara samma vänliga, uttråkade ansikte som jag var van vid. Utan att säga något skakade jag bara på huvudet, fattade inte att han kunde gjort vad han hade gjort. Än en gång tackade jag Gud att jag besparades anblicken av en så chockerande och fruktansvärd händelse.

[---]  
Jag såg fångar bry sig om sina medfångar. Jag såg till och med fångar som brydde sig om fångvaktare, som kanske inte ens var medvetna om detta. Jag såg att de brydde sig om vad som hände ute i världen och om andra människor. Jag såg hur nedstämda de blev när de inte fått brev eller besök. Jag såg verklig deras smärta var när en vän avrättades. En gång genomförde de en fredlig matstrejk och åt inte frukost efter att en av deras vänner avrättades. Detta var inte hycklade känslor, utan verkliga. 
Jag vill inte få er att tro att de dödsdömda var oskyldiga som korgossar, inte alls. Jag sockrar inte på mina minnen. Jag bevittnade många trista händelser. Ibland blev jag själv ganska nere. Alla har vi våra goda och dåliga dagar.

Men detta är min poäng...
DE ÄR MÄNNISKOR

[---]
Innan mitt arbete på Texas Death Row, var jag helt för dödsstraffet, “öga för öga” och så vidare . Min inställning blev mera likgiltig medan jag arbetade bland de dödsdömda. Att arbeta i denna mansvärld var svårt nog utan att behöva väga för och emot dödsstraffet. Det var först åratal senare som jag blev alltmera övertygad om att dödsstraffet var fel. Kanske var det ett andligt uppvaknande som hade sin betydelse för att jag skulle ändra mina åsikter. Jag tror också att det var erfarenheten efter dessa år som jag arbetat på death row, och att ha sett de mänskliga ansiktena där, som förändrade mig i grunden.

Det finns otaliga skäl för att dödsstraffet är fel, och jag kan uttala dem i sömnen: att oskyldiga avrättas, att ungdomsbrottslingar och mentalsjuka avrättas, inkompetenta försvarsadvokater, illasinnade och korrupta åklagare, diskriminering av fattiga och icke-vita, religiösa fördomar och allehanda slags andra fördomar. Som förälder försöker jag lära mina barn att ett fel plus ett fel inte kan bli rätt.

Jag hyllar dessa ord av Mohandas Gandhi:

"Ett öga för ett öga, och snart är hela världen blind."

Jag håller fast vid min uppfattning, som kristen, som människa, som Texasbo och som amerikan att dödsstraffet är inget annat än mord i lagens namn.“